Walentinakören upphör inte att förvåna, förtjusa och kanske också förskräcka – men ingen torde förbli oberörd. Att sjunga finska poplåtar från olika decennier och helt och hållet på finska var sannerligen ett stort steg utan för körens bekvämlighetsområde liksom också att ha valt en finskspråkig kör – Vola - till samarbetspartner.
Körarrangemang krävdes
För den, som varit ung på 60- och 70-talet och haft tonåriga barn på 80- 90-talet var väl många av sångerna mer eller mindre bekanta, men vi är ju vana att höra dem framförda av enskilda popartister eller av band. Körarrangemang saknades så gott som totalt och därför hade både Walentinas dirigent Lauri Palin samt Volas ordinarie dirigent Anna Karjula gjort ett digert och väldigt lyckat arbete med att arrangera sångerna. De lät liksom alldeles nya, även om de var bekanta – som att se på något ur ett nytt perspektiv. 
Walentinas konferencier påpekade också i sin inledning, att det inte hade varit lätt för koristerna att lära sig alla ord på finska och attityden hade till att börja med inte varit till alla delar positiv. Men allt eftersom övningarna fortskred blev det också roligare och roligare, vilket man kunde se på koristernas glada miner vid konserten. Man måste också ge en särskild eloge till de korister, som har sina rötter i Sverige och talar bara lite finska. – Det vara bara att lära sig utantill, utan att förstå vad man sjunger, förklarade en av dem.
Glada miner
När konserten sparkade igång med fart och fjång i Asfaltti polttaa, var det sannerligen inget fel på attityderna. Det var glada och befriade miner, inga noter och inget stapplande med orden. Det har alltid stor betydelse för kontakten med publiken att sångarna sjunger direkt utan att gömma sig bak svarta notpärmar. Den glada stämningen fortsatte genom hela konserten. Man fick lust att sjunga med och stampa takten, vilket kanske många också gjorde, lite försynt. Den andra sången, Rakkaus on lumivalkoinen, är en mycket vacker ballad, som sjöngs med en sån känsla, att man bara hade lust att blunda och sjunka in i musiken. Kören sjöng med precision och vacker, balanserad klang. Som en avslutning på första delen av konserten sjöng Walentina och Vola tillsammans Gösta Sundqvists Pohjois-Karjala. Mitt i sången slogs jag av en oväntad association: det var som att lyssna på fångarnas kör ur Nabucco – ni vet den som börjar Va, pensiero. 
Båda handlar om att befinna sig på fel ställe och längta tillbaka till sina rötter, till allt det som är bekant och kärt. Våra två körer behövde inte skämmas för sin tolkning av hemlängtan och sin känslointensitet.
Poetiska texter
Efter en paus i gemytlig trängsel i caféet och många glada återseenden, typ ”sidu morjens, e du också här?!” fortsatte konserten med Volas sånger ledda av den vikarierande dirigenten Anni-Kaisa Haukka, vars vackra ”handarbete” jag beundrade. Vola är grundad 1978 och har koncentrerat sig på enhetlig sound och god rytmik. Man sjunger helst lätt underhållnings-musik och koristerna såg ut att njuta av den aktuella repertoaren. Några av sångerna de sjöng väckte varma ungdomsminnen till liv och andra var inte så ofta hörda. Kännetecknande för hela repertoaren var att texterna var poetiska och vackra och man skulle kunna njuta av dem också utan musik. Det är långt ifrån alltid man kan säja det om lätt musik. Den andra delen av konserten avslutades med två gemensamma sånger: Hiljainen laulu och Savanni nukahtaa, där orden gav nyckeln till den mycket fina, men lite gåtfulla konsertaffischen. 
Encoren – och den måste ju komma – inleddes med ett rytmiskt boom ka, boom boom ka, vilket fortsatte i en fartfylld rap-låt. Det var modigt, för rap är minsann inte lätt att framföra. Publiken verkade förtjust, även om texten var svår att uppfatta. Körerna ackompanjerades av ett band bestående av Niklas Mansner, gitarr, Margarita Eklund, bas, Staffan Strömsholm, keyboard och Jesper Eklund, trummor. Bandet stod på scenen bakom körerna och syntes inte så bra, men hördes desto bättre. Bandet bjöd också på ett skönt instrumentalt mellanspel. Mycket njutbart.
Överhuvudtaget kan man säja, att sådana här gränsöverskridningar behövs. Våra språkgrupper måste öppna dörrarna för varandra och lyssna fördomsfritt. Musik bygger förståelse mellan folk och man kan hitta så många skatter i varandras repertoarer. Vi väntar med spänning på Walentinakörens jubileumskonsert om ett knappt år. Vilka överraskningar ska väl den bjuda på?
Skribent: Moa Lindeman
Fotograf: Raili Takolander