Nederländerna 7–9.4.2017

Våren 2017 gästade Walentinakören den nederländska kören Amazing, som vi blivit bekanta med under körfestivalen i Vasa våren 2014. Amazings hemort är den lilla orten Holten, som ligger ett par timmars tågresa öster om Amsterdam. Amazing hade också bjudit kören Close Company från närmaste by.

Samvaron inleddes med en välkomstfest med mat, dryck, mingel och sång. Körerna sjöng både för och tillsammans med varandra. Följande kväll gav körerna en gemensam konsert inför glädjande stor publik i kyrkan i Holten.

Till fritidsprogrammet hörde sightseeing i den närmaste större staden Deventer och munter samvaro på grupphotellet Recreatiebedrijf de Maathoeve, där vi var inkvarterade, omgivna av en lantlig idyll. Många förlängde resan med ett besök i Amsterdam och i tulpanträdgården Keukenhof.

 

I körskick i Holten

Fredagen den 7 april hade Walentinakören stämt träff i Holten. Hur det kom sig är en lång historia. Den fick sin början i maj 2014, då Walentinorna senast deltog i den årliga körfestivalen i Vasa. Bland alla körer som deltog i festivalen det året fanns också Amazing, en blandad kör som verkade vara av samma skrot och korn som Walentinakören, ett muntert gäng med underhållningsmusik på festivalrepertoaren.

Amazing heter officiellt Amazing Popkoor, och som den språkbevandrade kanske förstår hör kören hemma i Nederländerna. Körens finskbördiga medlem Satu Pajunen föreslog att Walentinakören i sin tur skulle komma på visit till Amazings hemort Holten, en liten by ett par timmars tågresa öster om Amsterdam.

Tre år tog det att hitta en tidpunkt som passade båda körerna. Från Walentinahåll önskades bland annat att resan skulle infalla under tulpansäsongen och Amazing ville gärna ha en kör till med. När Amazings andra bekantskap från Vasa körfestival, Sunny Singers från Vasa, inte kunde resa i vår, vände sig Amazing i stället till kören Close Company från grannbyn Bathmen.

Äntligen på väg

Satu, som förstås var den som hade fått sin kör med sig till Vasa, var en drivande kraft också när Walentinornas resa äntligen blev av. Tillsammans med sina körkamrater ordnade hon raskt med både konsert, övningsmöjligheter, busstransporter, inkvartering och fritidsprogram.

Själva resan fick var och en ordna själv. Litet knorrades det om att en körresa inte är en körresa om man inte reser tillsammans, men konceptet visade sig vara lyckat. Nu kunde nämligen de som rår över sin tid passa på att se litet mera av Nederländerna när de en gång var där och de som inte kunde ta ledigt mera än ett veckoslut kunde delta ändå.

Framme i Holten

Fredagskvällen inleddes med välkomstkaffe på ett kafé mitt i byn. Därefter fick Walentinorna bekanta sig med bykyrkan där konserten skulle hållas följande kväll. Den klang som presterades när akustiken testades med resrostiga röster lovade inte så gott för konserten, men lyckligtvis behövde kören och repertoaren vara i konsertskick först följande kväll.

Inkvarteringen var ordnad på Recreatiebedrijf de Maathoeve, vars grupphotell visade sig vara som klippt och skuret för en kör. Två våningar med fräscha tvåpersonersrum och ett väl tilltaget samlingsrum med kök för morgonmål, körövning och kvällshäng tillsammans. Walentinorna meddelade skämtsamt värdarna, Peter och Agnes de Graaf, att kören kommer att återkomma två gånger per år för att hålla övningsläger där.

Etablissemanget omfattade utöver grupphotellet en separat byggnad för större fester och en gårdsbutik med närproducerade varor till salu. Den omgivande miljön var en lantlig idyll. Ponnyer betade ett stycke från byggnaderna och alldeles intill grupphotellet spatserade färggranna kalkoner högdraget omkring. Lyckligtvis förde kalkonerna inte alltför mycket oväsen i alltför arla morgonstunder.

Välkomstfest

På fredagskvällen var festbyggnaden bokad för välkomstfest som Amazing hade ställt till med för Walentinorna och Close Company. Mat, dryck och mingel stod på programmet och det stigande sorlet tydde på att det fanns mycket att prata om. Till gemenskapen bidrog att körerna sjöng både för och tillsammans med varandra. Körsång skapar kontakt över språkgränserna, och sällskapet hade dessutom bokstavligen en gemensam melodi i och med att alla tre körerna hade övat in ”On hetki” för att sjunga som gemensamt avslutningsnummer på konserten. ”Rakkauden” vill trots vänlig tillsägelse från Walentinakörens dirigent Lauri Palin ohjälpligen bli ”raakauden”, men i övrigt lät den finska texten alldeles extra charmig med holländsk accent.

Lördagsförmiddagen tillbringades på sightseeing i den närmaste större staden Deventer. Eftersom stadens historia sträcker sig tillbaka ända till 700-talet hade guiden mycket att berätta om de byggnader och platser som besågs under promenaden i centrum av staden, som för övrigt är en före detta Hansastad.

Konsertdags

Lunch efter utfärden och en ordentlig övningsstund i grupphotellets samlingsrum gjorde susen för konsertberedskapen. Det började kännas tryggare att släppa loss till och med i de allra nyaste sångerna på repertoaren. Därefter var det bara att hoppa i konsertstassen och bänka sig i bussen som skjutsade kören till kyrkan. Walentinakören var i körskick, javisst!

Konserten skulle räcka två och en halv timme, vilket Walentinorna befarade skulle ha avskräckande verkan, men en överraskande talrik publik verkade tycka att en så stor dos körsång var just rätt sätt att tillbringa en lördagskväll.

Någon större respekt för kyrkorummet besväras man inte av i Nederländerna, och konserten blev en lättsam tillställning med kaffeservering i pausen. Mellansnacken bidrog till den muntra stämningen, i synnerhet om man förstod vad som sades. För Walentinornas del sköttes pratet elegant på engelska av Cristofer Moen.

Konsertprogrammet var digert och alla tre körerna höll sig inom i stort sätt samma underhållningsgenre. Trots det blev helheten omväxlande när de tre körerna alternerade. Särskilt underhållande var Amazings nya dirigent Marion Mulders, som både ledde och ackompanjerade kören med stort och smittande engagemang. Också Lauri pajasade en del, till publikens uppenbara förtjusning. ”On hetki” uppskattades så till den grad att den stora sammanslagna kören fick lov att sjunga den en gång till.

Tack och adjö

Efter konserten samlades körerna för en sista samvaro på bykrogen. Trängseln var stor och kön till bardisken lång, men glädjen över den lyckade konserten stod högt i tak. Tyvärr gick tiden alltför fort, så när ”Tulpaner från Amsterdam” sjungits tillsammans på diverse språk var det obönhörligen dags att bänka sig i bussen igen. Det säger sig själv att det uppsluppna glammet fortsatte i samlingsrummet på Maathoeve.

På söndagsmorgonen avnjöts morgonmålet i solskenet på terassen. Efter att värdparet tackats med sång och de sista uppköpen gjorts i gårdsbutiken bar det iväg till tågstationen i Deventer, och därmed var den officiella delen av körresan slut.

Turistande

Många var ändå inte på hemväg direkt utan tog tåget till Amsterdam. Där väntade sommarvärme och helt andra intryck än i Holten och Deventer och framför allt bland kalkonerna på landet. Man fick snabbt lära sig att cyklisterna regerar i trafiken och att det är lugnare att bese staden från en kanalbåt. För den som är begiven på konstupplevelser är utbudet så stort att det gäller att raska på för att hinna se ens en del. Amsterdam är en gemytlig stad och där finns sevärdheter nog för flera besök till.

Skälet till att resan företogs just i tulpantider stavas förstås Keukenhof. Blomsterparken öppnade i år den 23 mars, så resetimingen lyckades alldeles utmärkt. Där prunkade hyacinter, narcisser och tulpaner i miljoner i sin allra fräschaste nyutslagna prakt och kring själva parken bredde tulpanåkrarna ut sig, lysande i alla färger tulpaner kan tänkas ha och spridande himmelska dofter. Alla resenärer som hann med ett besök på Keukenhof var lika hänförda.

Med eller utan turistande i Amsterdam och Keukenhof blev Holtenresan en till i raden av minnesvärda körresor.

Text: Tina Björkvall

Foto: Raili Takolander

Aveiten 3 2017