Walentinakörens oktoberresa till Italien
Solen skiner och värmer både kropp och själ, när vi stiger av planet i Milano och äntrar bussen, som ska ta oss till Desenzano , en liten stad vid Gardasjöns sydvästra spets. Vi är taggade och fulla av förväntan inför vårt italienska äventyr, som skulle komma att bjuda på både överraskningar och upplevelser för såväl öga, själ som gom. Oktober på våra breddgrader är höst, men i norra Italien var det ännu i högsta grad sommar med våra mått mätt.
Vackra och historiska Desenzano 
Hotellet Albergo al Cacciatore var litet, snyggt och vänligt och beläget på bekvämt promenadavstånd från den vackra gamla delen av staden nere vid hamnen, även om det närbelägna kraftverket störde utsikten för några.
Den första eftermiddagen och kvällen ägnades åt att utforska gränder och terasser och bara insupa den underbart vilsamma italienska atmosfären.
Följande morgon var det dags för en guidad promenad genom staden med en brittisk-italienska som initierad och sympatisk ciceron. Vi fick bland annat veta, att staden bombats sönder och samman under andra världskriget för att traktens enda järnvägsstation ligger där och staden ansågs strategiskt viktig. Det väckte vår förundran, att man sedan byggt upp den på nytt till sin forna glans och charm. Som avslutning på den intressanta rundturen uppvaktade vi guiden med Somewhere over the rainbow, vilket hon tycktes uppskatta mycket.
På eftermiddagen kom vår beställda buss, som skulle ta oss till den lilla staden Bussalengo (vilken vi döpte till ”Pussa-länge”), där vi skulle sjunga i kyrkan Madonna del Perpetuo Soccorso. Vi hade väntat oss ett sammanträffande och en gemensam konsert med kören Coro Alfonsiano, men på grund av ett missförstånd fanns den inte tillstädes. Vi blev dock väldigt hjärtligt mottagna och undfägnade av kyrkans personal - prästerna padre Sergio Santi och diakonen Massimiliano Mura, samt damerna Noemi Girelli och Anna Cordioli, vilkas funktion förblev lite oklar. Publiken var till en början fåtalig, men ökade efter hand och verkade entusiastisk över den inte helt vanliga repertoaren i kyrkan. Efter konserten blev vi serverade pizza i sådan mängder, att vi åt av den ännu följande dag.
Vår lediga lördag ägnades åt en båttur på Lago di Garda. Solen sken, det var varmt och stränderna bjöd på stora skönhetsupplevelser. Vi rundade ön Isola del Garda med Medicipalatset, som fortfarande bebos av flere generationer av den anrika släkten. På vägen tillbaka gjorde vi en sväng kring Sirmione, en långsmal landtunga med en borg och en gammal stad ute på udden. Vi körde långsamt genom kanalen, där vi stämde upp Introduction (den med olika snuttar av filmmusik) och drog till oss de otaliga turisternas uppmärksamhet. Lauri och Marina valde att hyra en vespa och köra runt hela sjön. På kvällen åt vi en gemensam middag på en terass nere vid gamla hamnen och kryddade den med mycket sång till de övriga gästernas glädje och kanske förargelse.
Bara Romeo och Julia fattades i publiken
På söndagen avhämtades vi av en buss, som körde oss till Verona. Vi fick en guidning av stan och trängdes på den gamla stadens gränder med horder av turister från hela världen. Historiska minnesmärken fanns det gott om och massor av bildmotiv för ivriga fotografer.
På eftermiddagen var det dags att lotsas in i stadens utrymmen för uppsjungning och omklädning till svart och bling-bling. I samlad tropp tågade vi sen till Vittorio Emanueles ryttarstaty på Piazza Bra, där vi ställde upp oss för konsert. Det var många flanörer som nyfiket stannade upp och vi noterade med tillfredställelse, att de flesta stannade kvar för att lyssna till hela vårt framträdande. Folk kände igen våra film- och musikalmelodier och många sjöng med. Stämningen var glad, solig och varm. Det kändes fint att avsluta med Finlandia och det verkade som om publiken kände till och uppsakttade den.
Från Verona ställdes färden till en vingård, Selva Capuzza, i närheten av Desenzano. Efter lite vilset irrande i mörkret på de små vägarna hittade chauffören fram och vi serverades en italienskt välsmakande middag med gårdens viner, vilka många sen ville köpa hem av. Under middagen sjöng vi flitigt, vilket ljudligt uppskattades av det bayerska sällskap som höll till i salen intill. När vi bröt upp ville gamle patronen ännu att vi skulle sjunga för honom och vi är ju inte nödbedda. Det blev ett muntert puss- och kramkalas innan vi äntligen alla satt i bussen igen.
Måndag morgon grydde med hotande regnmoln och det var dags att lasta kör och kappsäckar i bussen till flygfältet i Milano. Alla verkade nöjda och tillfreds med resan. Tiden var kort och den gick fort, men vi tog ut allt vi kunde av den. Skulle inte bli förvånad om en och annan walentina hittar sig själv vid stranden av Lago di Garda igen inom en inte alltför avlägsen framtid. Och nu blir det snart dags att planera följande resa.
Text : Moa Lindeman
Foto: Moa Lindeman, Maria Österlund och Gunilla Bäck
Publicerad i Aveiten 5 2018